”Jäderlund låter Vanjas förtvivlan komma nära, bli personlig och alldeles inkänt äkta. Det är fenomenalt gjort och med en fysisk kompetens och oförställd kraft som får publiken huka sig när han rusar fram och tillbaka genom dörrarna på jakt efter en smula mening, ett enda tecken på verklig kärlek./…/
Aldrig har en Vanja kommit så nära att man sett hur han faller ihop bit för bit, hjärtslag för hjärtslag.”
”Titelrollen/…/spelas så där självklart som bara Mats Jäderlund kan. Den där närvaron, auktoriteten, den liksom självfallna hållningen i rollen. Och vansinnesscenen när han inser professorns svek – vilket spel!”
”Mats Jäderlund blir mördad i första akten, som fursten, och återkommer i den andra i önskerollen som den försupne bydomaren Azdak. Jäderlund är väldigt bra i en blandning av tygellöshet och skarpt intellekt, ungefär som Leif GW Persson.”
”Däremot faller jag direkt för Barbro, en skvallrig tant av typen som ägnar hälften av sin orala diarré åt att fastställa om någonting hände 1987 eller 1988./…/Svårigheten är att se människan i klichén, och det gör Mats Jäderlund med bravur. Barbro, I love you! Jäderlund är hjärtat i en rik berättelse om hur vi aldrig kan lämna platsen där vi formats.”
”om Mats Jäderlund som Barnvakten säger jag bara: Underbar!”
”Flera av skådespelarna gör fina insatser. Mats Jäderlund får visa upp två helt olika sidor. Dels som den lågmälde och av sorg förtärde kungen Alonso, dels som kungens betjänt, Stephano, där han tar ut svängarna och spelar kraftigt berusad på ett både komiskt och mycket trovärdigt sätt.”
”Förutom Malin Bergs Prospero/…/, är Folkteatern-favoriten Mats Jäderlund föreställningens stora behållning. Han spelar fyllkajan Stephano med osmickrande tight väst och absolut komiskt gehör; jag börjar föreställa mig honom i filmrollen som Jönssonligans Dynamit-Harry.”
”Skådespelarna är fenomenala (inte minst den för Gävlepubliken välkända Mats Jäderlund som river av en av de bästa fylletolkningar som setts på svensk scen).”
”Så får man också en hel del insikter och inblickar. Hur en dos manlig tyngd – i Mats Jäderlunds drottning – skapar en anstrykning av hot i det pompösa. En porträttlik, förskräcklig Elisabeth, men också tvetydigt attraktiv.”
”Mats Jäderlund är imposant, och lagom tragisk, som drottning Elizabeth.”
”Om scenografen Sven Dahlberg hållit igen av hänsyn till höstens turné har han frossat desto mer i kostymeringen, med majestätiska konturer åt Mats Jäderlunds underbart snörpiga drottning Elizabeth I”